Då var det helg igen... Så oerhört efterlängtad men oxå väldigt osaknad.... Lustigt att man under veckorna känner en glädje och en längtan efter lediga dagar... men när dessa blir verklighet kommer även tankarna, ensamheten och saknaden... :( och med dem oftast tårarna...

Min bearbetning pågår för fullt... har passerat flera faser i denna process men ännu är den inte över.... kommer att ta tid, HAR tagit tid.... Mina faser har absolut gjort mig stakare som person men även oerhört sårbar... Finns ett sår som sitter så djupt... detta sår har varit blödande men har nu så sakta börjat att läka men kommer för all tid sitta kvar som ett ärr i min själ.... Detta kommer mer eller mindre följa mig hela livet antar jag... men vi får se... 
Kommer så sakta att bli mindre och mindre....

Vet inte hur mycket tårar som fälts... Tycks aldrig ta slut heller... De finns ofta där bakom ögonlocket och tränger sig på då man blir påmind.... Påmind om saknaden, påmind om ensamheten, påmind om allt som hänt... finns stunder då jag tampas med att hålla dem tillbaka och givetvis stunder då jag låter dem falla fritt.... och allt som oftast känns allt något lite lättare efter ett par blöta ögon... Under veckorna finns ofta ett leende på mina läppar men leendet visar dock inte hela sanningen... En vän sa till mig att jag skall låta mig själv vara ledsen, låta mig själv sörja... 

Dock tar det enormt på krafterna... Känner mig ofta trött.... Mina tankar, funderingar och hjärnsnurr är något som upptar stora delar av min vakna tid men även en stor del av min sömn... och det tar verkligen på krafterna... Vet inte hur många gånger jag vänt, vridit, snurrat, tänkt om och analyserat allt som hänt och hur den närmaste tiden kommer att bli... Har varit i extas, i panik, desperat, lugn, trygg och frustrerad.... detta året har innehållit massor av känslor och tankar.... processen måste få ha sin gång...

Har även dragit i handbromsen flera gånger vilket jag tror är bra... detta måste gås igenom och det får ta och måste ta den tid det tar annars lär det hinna ikapp mig längre fram.... Är glad över att jag lyssnar på min kropp och min magkänsla men ibland funderar jag på om jag gör det för mycket.... Jag kanske tänker för mycket vissa gånger... men men, någonstan hoppas jag att jag en dag kan se tillbaka på denna tid på ett annat sätt, känna att det gjort mig till en bättre och starkare person samtidigt som det gett mig oerhört mycket kunskap kring mig själv...

En dag......

-EmmA-